Sara & Blixtra & Jag
Usch vilken jobbig vecka det har varit. Jag har varit förlamande orolig och olycklig. Min lillasyster gjorde ju en gastric by pass i måndags, en vecka efter mig. Till en början såg allt så bra ut och jag var lycklig att det funkat bra på oss båda. Men sedan började allt strula. Sara grät och var jätterädd och jag satt här uppe i värsta snöovädret och nyopererad och kunde inte vara hos henne. Det visade sig att hon fått en massa vätska i buken och att hennes lungor kollapsat något, därav hennes dåliga syresättning trots syrgas i nosen. Gissa om jag fick panik när jag fick ett sms tidigt i morse där hon berättade att hon fått 39 graders feber. Men nu i em verkar det ha vänt. Söstra mi mår bättre och hon äter bättre och verkar inte fullt så drogad på allt morfin de sprutat i henne. Tack gode gud!
Imorse vaknade även Blixtra med feber för 7:e dagen i rad. Hon har hemska nätter med gråt, hosta och svårigheter att sova överhuvudtaget. Och i morse luktade hon även apa ur mun, typ lite halsflussaktigt. Så efter att ha varit och lämnat sjukintyg samt fikat med lite arbetskamrater så åkte jag hem & ringde barnmottagningen. Vi fick tid där vid 10.00 och for dit med silverpilen, vår bil. Det visade sig att hon har något virus då infektionsparametern (CRP) var under 8. Så det är bara att vänta ut denna hemska förkylning. Jag råkade ta upp Blixtra idag när hon var ledsen och fick ont i ärren/ magen. STUPID Fia! Får skylla mig själv....Men tankarna har varit på annat håll så att säga...
För övrigt så har jag idag både ätit havregrynsgröt samt lite poatismos med passerat nötkött. Gissa om det har smakat himmelskt. Åh så gott. Det har inte blivit några mängder men jag blir proppmätt direkt. Däremellan försöker jag dricka ordentligt så jag slipper bli så matt & snurrig i kolan.
Blixtra somnade på min arm när hon skulle sova middag idag så då borade jag ner mitt ansikte i hennes nacke och somnade leendes med hennes underbara doft i mina näsborrar jag oxå. Vi vaknade efter TRE!!!!!!!! timmar. Tre timmar. Ja jisses. Snacka om jag också är/var trött. Men hur ska vi få den lilla rackarungen att somna ikväll? Det är mig en liten gåta.
På måndag skall jag till Nyköping på återbesök. De skall ta mina aggraffer och mäta/väga mig. Det skall bli spännande! Men först ska vi fira helg. Vi ska nog försöka ta oss ut lite med Blixtra på snowracern imorgon och på söndag är det någon barnteater på biblioteket. Och ikväll mina vänner skall jag festa till det till Lets dance; jag skall nämligen mosa lite banan och stoppa i mig! PARTY PARTY!! Å så gott!!! Jag längtar!
Med tacksamhet och på återhörande
Eder Sofia
Imorse vaknade även Blixtra med feber för 7:e dagen i rad. Hon har hemska nätter med gråt, hosta och svårigheter att sova överhuvudtaget. Och i morse luktade hon även apa ur mun, typ lite halsflussaktigt. Så efter att ha varit och lämnat sjukintyg samt fikat med lite arbetskamrater så åkte jag hem & ringde barnmottagningen. Vi fick tid där vid 10.00 och for dit med silverpilen, vår bil. Det visade sig att hon har något virus då infektionsparametern (CRP) var under 8. Så det är bara att vänta ut denna hemska förkylning. Jag råkade ta upp Blixtra idag när hon var ledsen och fick ont i ärren/ magen. STUPID Fia! Får skylla mig själv....Men tankarna har varit på annat håll så att säga...
För övrigt så har jag idag både ätit havregrynsgröt samt lite poatismos med passerat nötkött. Gissa om det har smakat himmelskt. Åh så gott. Det har inte blivit några mängder men jag blir proppmätt direkt. Däremellan försöker jag dricka ordentligt så jag slipper bli så matt & snurrig i kolan.
Blixtra somnade på min arm när hon skulle sova middag idag så då borade jag ner mitt ansikte i hennes nacke och somnade leendes med hennes underbara doft i mina näsborrar jag oxå. Vi vaknade efter TRE!!!!!!!! timmar. Tre timmar. Ja jisses. Snacka om jag också är/var trött. Men hur ska vi få den lilla rackarungen att somna ikväll? Det är mig en liten gåta.
På måndag skall jag till Nyköping på återbesök. De skall ta mina aggraffer och mäta/väga mig. Det skall bli spännande! Men först ska vi fira helg. Vi ska nog försöka ta oss ut lite med Blixtra på snowracern imorgon och på söndag är det någon barnteater på biblioteket. Och ikväll mina vänner skall jag festa till det till Lets dance; jag skall nämligen mosa lite banan och stoppa i mig! PARTY PARTY!! Å så gott!!! Jag längtar!
Med tacksamhet och på återhörande
Eder Sofia
Jag & lillasyster!!!
Igår, en vecka efter mig, gjorde min kära lillasyster Sara en gastric by pass. På samma sjukhus som mamma gjorde den. T.o.m på samma avdelning. Det kan inte ha varit kul för Sara att göra samma operation på samma sjukhus och samma operation som vår mamma dog av. Men hon fixade det galant. Sara är är något känslig mot narkosmedlet och mår idag mycket illa. Men hon har iallafall varit uppe och gått och börjat få i sig vätska. Alltid något! Lycka till med ditt nya liv nu älskade lillasyster.
Hur går det för mig då? Jo jag kämpar på med min flytkost. Jag har varit oförskämt pigg och alert genemot hur folk brukar vara efter stora bukoperationer. Men jag var så himla mentalt förberedd denna gång och satsade allt på att komma igång så fort som möjligt. Och jag lyckades bra tror jag..... Just idag tycker jag att det tar emot med sopporna, men jag vet att till helgen kan jag börja äta så smått igen vilket känns BRA!!! Jag provade faktiskt lite potatismos igår kväll. Kanske 1 msk på sin höjd. Och jädrans bananas så mätt jag blev. Hu! Ikväll har jag mixat ärtsoppa och spätt den med mycket vatten, vilket smakade supergott i både mage och mun.
Det som är svårt är att få i sig 2 liter/dag eftersom 1 dl skall ta sig 20 minuter att dricka/äta. Det innebär att jag äter och äter och äter hela tiden.... Det som inte gör desto lättare är att jag är en sjuk liten Blixtra hemma om dagarna oxå. Hon pockar på min uppmärksamhet konstant så jag känner att det är svårt att få ro till att äta som jag skall. Men det är klart, är man liten och sjuk så vill man vara nära sin mamma och vem kan tacka nej till älskade Blixtra.....? Problemet är ju att jag inte kan lyfta henne och hon förstår inte alltid när mamma förklarar att hon har hål i magen som gör ont. Men ibland funkar det bra och hon rättar sig efter det. Phew!
Jag har iallafall tagit before-bilder nu som jag tänker lägga ut endera dagen. Det skall bli kul att följa skillnaden! Månad för månad! Kilo för kilo. Varje kilo är en riktig hälsovinst just nu! Oj så bra jag mår! Det här är det bästa som hänt mig på år och dar.
I helgen trummade min pepsi max-abstinens igång på riktigt. Det var INTE kul. De som känner mig vet att jag sannolikt dragit i mig minst 2 liter sådan om dagen på sistone och nu dricker jag ingen kolsyrad dryck!! Jag mådde verkligen skit i omgångar. Rastlös. Krypningar i hela kroppen. Koncentrationssvårigheter. Irritation. Ja hela paketet bara flög över mig på någon sekund. Jag hade jättesvårt att tackla abstinensen och den bara bedövade varenda cell av mig med sina ondsinta beteenden och känslor. Det var nära att tårarna kom. Och skall jag vara helt ärlig så bölade jag nog ett tag och tyckte jätte jätte jätte synd om mig själv en stund. Patetiska människa!!! Jag visste ju att det skulle komma. Och vad är det mot allt som t.ex. händer på Haiti. Eller hos den här familjen http://annajansson73.blogspot.com/. Det jag borde känna nu är tacksamhet och åter tacksamhet till att fått den här chansen och att allt gått så bra. Men även en stark Sofia kanske får vara lite sårbar då och då..... Det hör nog livet till! Mina känslor är också viktiga. Liksom dina känslor!!! Typ. Man får vara liten ibland, bara man inte stannar där och leker martyr. För det mår ingen bra av.
Idag har jag fått blombud med världens underbaraste tulpanbukett av min chef och mina fina fina arbetskamrater. Tack för den! Den var lovely! Och gjorde mig superglad! Tack snälla ni för omtanke och tankar!
På tal om att det tar emot med all västka som skall inmundigas så rasar min vikt iallafall. Dagens viktstatus: Minus 8 kilo! Inte illa pinkat! *supernöjd*
Men jag saknar att arbeta. Det är INTE min stil att gå hemma såhär. Jag får Å N G E S T på riktigt. Jag blir så slö av att vara hemma hela tiden. Så ni som vet med er att ni ex skall träna på Nautilus, gå ut och gå eller är villig att bjuda Fian på någon god soppa. HÖR AV ER FÖR FARAO!!!
Med tacksamhet och på återhörande!
Eder Sofia
Hur går det för mig då? Jo jag kämpar på med min flytkost. Jag har varit oförskämt pigg och alert genemot hur folk brukar vara efter stora bukoperationer. Men jag var så himla mentalt förberedd denna gång och satsade allt på att komma igång så fort som möjligt. Och jag lyckades bra tror jag..... Just idag tycker jag att det tar emot med sopporna, men jag vet att till helgen kan jag börja äta så smått igen vilket känns BRA!!! Jag provade faktiskt lite potatismos igår kväll. Kanske 1 msk på sin höjd. Och jädrans bananas så mätt jag blev. Hu! Ikväll har jag mixat ärtsoppa och spätt den med mycket vatten, vilket smakade supergott i både mage och mun.
Det som är svårt är att få i sig 2 liter/dag eftersom 1 dl skall ta sig 20 minuter att dricka/äta. Det innebär att jag äter och äter och äter hela tiden.... Det som inte gör desto lättare är att jag är en sjuk liten Blixtra hemma om dagarna oxå. Hon pockar på min uppmärksamhet konstant så jag känner att det är svårt att få ro till att äta som jag skall. Men det är klart, är man liten och sjuk så vill man vara nära sin mamma och vem kan tacka nej till älskade Blixtra.....? Problemet är ju att jag inte kan lyfta henne och hon förstår inte alltid när mamma förklarar att hon har hål i magen som gör ont. Men ibland funkar det bra och hon rättar sig efter det. Phew!
Jag har iallafall tagit before-bilder nu som jag tänker lägga ut endera dagen. Det skall bli kul att följa skillnaden! Månad för månad! Kilo för kilo. Varje kilo är en riktig hälsovinst just nu! Oj så bra jag mår! Det här är det bästa som hänt mig på år och dar.
I helgen trummade min pepsi max-abstinens igång på riktigt. Det var INTE kul. De som känner mig vet att jag sannolikt dragit i mig minst 2 liter sådan om dagen på sistone och nu dricker jag ingen kolsyrad dryck!! Jag mådde verkligen skit i omgångar. Rastlös. Krypningar i hela kroppen. Koncentrationssvårigheter. Irritation. Ja hela paketet bara flög över mig på någon sekund. Jag hade jättesvårt att tackla abstinensen och den bara bedövade varenda cell av mig med sina ondsinta beteenden och känslor. Det var nära att tårarna kom. Och skall jag vara helt ärlig så bölade jag nog ett tag och tyckte jätte jätte jätte synd om mig själv en stund. Patetiska människa!!! Jag visste ju att det skulle komma. Och vad är det mot allt som t.ex. händer på Haiti. Eller hos den här familjen http://annajansson73.blogspot.com/. Det jag borde känna nu är tacksamhet och åter tacksamhet till att fått den här chansen och att allt gått så bra. Men även en stark Sofia kanske får vara lite sårbar då och då..... Det hör nog livet till! Mina känslor är också viktiga. Liksom dina känslor!!! Typ. Man får vara liten ibland, bara man inte stannar där och leker martyr. För det mår ingen bra av.
Idag har jag fått blombud med världens underbaraste tulpanbukett av min chef och mina fina fina arbetskamrater. Tack för den! Den var lovely! Och gjorde mig superglad! Tack snälla ni för omtanke och tankar!
På tal om att det tar emot med all västka som skall inmundigas så rasar min vikt iallafall. Dagens viktstatus: Minus 8 kilo! Inte illa pinkat! *supernöjd*
Men jag saknar att arbeta. Det är INTE min stil att gå hemma såhär. Jag får Å N G E S T på riktigt. Jag blir så slö av att vara hemma hela tiden. Så ni som vet med er att ni ex skall träna på Nautilus, gå ut och gå eller är villig att bjuda Fian på någon god soppa. HÖR AV ER FÖR FARAO!!!
Med tacksamhet och på återhörande!
Eder Sofia
Min gastric by pass operation
Jag ångrar mig verkligen inte. Det här är nog det bästa jag gjort, näst efter att ha fött fram Blixtra. Jag är så lycklig att allt gått bra. Det känns nästan om jag fått en religiös upplevelse.....
Jag lades in kl 07.00 i måndags på Nyköpings sjukhus avd 10. Tyvärr fick jag vänta på operation. Under tiden låg jag i min sjukhussäng och pratade med mig själv. Jag blandade monologerna med både skratt och tårar. Kl 11.15 blev jag dock nerkörd till operation. Där väntade en hög med operationspersonal i blå kläder och lustiga hattar samt munskydd. Massa frågor. Nålar sattes lite här och var i mina vener - totalt tre infarter. Tårarna rann när jag sövdes ner av rädsla för att aldrig mer få öppna ögonen och titta på min underbara lilla Blixtra. Men gjorde jag inte det här nu så kanske jag inte får vara med när Blixtra växer upp. Jag vill inte dö i förtid p.g.a. att jag är fet.
Timmarna efter operationen var hemska. Jag hade bett om minimalt med smärtstillande för att jag mår så hemskt illa av morfinliknande preparat. Men det funkade ju inte, jag var tvungen att ta sånt på uppvaket vilket gjorde att jag mådde tusan så illa av och till. Det är INTE roligt att hulka men nyopererad magsäck/tunntarm kan jag lova. Uppvaket var på mig att jag var tvungen att gå på toa och kissa. Jag sa att jag inte var ett dugg kissnödig, för jag visste att jag skulle bli sjukt illamående om jag ställde mig upp. I själva verket var så kissnödig att jag höll på att göra på mig i sängen. Men Sofian är en envis jävel och bet ihop. Vid halv tio på kvällen gav jag upp & pep till personalen att jag måste på toa. Och då gick det bra. Redan på uppvaket sattes det fram en plastmugg med vatten med en söt tesked i. Börja drick sa de. Å det gjorde jag, det lindrade dock bara min torra munslemhinna för stunden. Men jag fick inte ont av vattnet och det var huvudsaken.
Det blev en natt på IVA pga mitt kraftiga illamående. Med tusen sladdar av alla de slag kopplad till en monitor som tjöt i ett hörn bara jag rörde mig. Ryggen gjorde asont efter att ha legat ner en hel dag så jag tyckte det var svårt att andas. Fick nästan panik. Jag kände att jag inte fick respons på min smärta i ryggen när jag förklarade och blev ledsen. Det innebar istället att jag blev stirrig och började köra med den stackars utsatta sjuksköterskan. Öppna där. Hämta det. Gör sådär. Jag blev en sån där hemsk patient som man pratar om i kafferummet. Ni vet, den där feta puckade tjejen på rum 33. Det skiter jag i. Efter några timmar då jag faktiskt slumrat ett tag blev jag uppkörd till avd 10 pga platsbrist. Sjuksköterskan på IVA som då var enormt trött på mig stod och log i hallen och sa "Hej då Sofia, lycka till. Bakom hennes leende kunde jag se en enorm lättnad. Jag orkade ta upp handen å vinka lite förstrött. Bye bye tänkte jag.
Sjuksköterskan som hämtade upp mig till avd 10 förstod genast mitt problem, och masserade ryggen på mig i flera minuter mitt i natten. Det gjorde susen. Med lite ytterligare smärtstillande, insomningstablett och massage sov jag sedan av och till fram till åtta på morgonen.
Då var det bara att gå upp. In kom de med ett måltidsschema = flytkost. Max 6 dl första dagen. All vätska skall intas med tesked och varje dl skall ta ca 20-25 minuter att dricka upp. Jag fick förklarat för mig att min magsäck nu är ungefär ca 2 x 2 cm. Det är INTE stort. Efter en stund kom ronden med min kirurg i spetsen av det långa tåget med vita rockar. Han berättade det bästa jag hört på länge och det var att mina inre organ var jöttefibna och små och inte alls fetbelagda. Detta gjorde att han opererat i rekordfart, 68 minuter. Operationen brukar annars ta mellan 1½ h - 3 h. Jag blev störtglad och ville nästan slänga mig i famnen på honom. Men med tanke på min unkna kroppslukt, oborstade hår & fräna andedräkt, lät jag så bli. Han kunde ju fått en hjärtattack av mitt påhopp, den stackarn...
Detta innebär iallafall att min kropp inte tagit så mkt stryk av min övervikt hittills & att jag gjort min gastric by pass i rättan tid.
Under tisdagen kom Micke ner från Katrineholm med buss å hälsade på mig. Han masserade mig flertalet gånger i ryggen så att smärtan faktiskt släppte helt där. När han for hemåt så kom nästa surprise och hälade på, goa Tina. Vi träffades på BB i Nyköping i februari 2008 då Tina & Tony fick sin Niilas och jag & Micke fick vår älskade Blixtra. Vi har sedan hållit kontakten. Tina är en jättereko tjej med skinn på näsan. Så himla go, stöttande och empatisk. Jag blev jätteglad att hon dök upp och förgyllde min sjukhusvistelse. Natten mot onsdag vaknade jag mitt i natten att jag redan låg på mage och snarkade. Snacka om att min kropp återhämtade sig fort. Det gjorde inte alls ont.
Under tisdagen tempade jag ca 38 grader men dem hade hunnit sjunka till 36.6 på onsdagen. Jag var väldigt rörlig, studasde upp å ner ur sängen (njaa...lite överdrivet men ändå) och gick fram och tillbaka i korridoren för att komma igång. Intaget av dryck gick oxå bra. Dag nr 2 var det 1800 ml som gällde. Så hade jag fått i mig ca 800 ml fram till kl 14 så blev jag utskriven. En undersköterska bytte mina plåster på magen under fm, 6 stycken små fina hål. Jag pillade själv ut mina infarter, kunde inte låta bli. En dietist kom upp och pratade om hur jag skulle äta/dricka framöver. Och till slut lyckades jag hälla i mig de dära 800 ml och blev utskriven. Vännen Eva hämtade mig. Hon körde f.ö in mig oxå. Tack snälla Eva! Hemresan var inte direkt dödskul. Massor av snö på vägen gjorde resan hem hoppig. Och jag var utan smärtstillande, så när jag väl landade här hemma så var jag direkt tvungen att att ta smärtis. Därefter slumrade jag till i min sköna säng och Micke gick för att hämta Blixtra. Det var underbart att krama henne när hon kom hem. Nu har Blixtra också plåster på mage som sin mamma, fast bara två stycken.
Idag är det torsdag och jag skall dricka ca 2 liter /dag. Yoghurt går också bra. Eftersom jag har så svårt för Modifast, Nutrilett etc så jag i samråd med dietisen köpt ett proteinpulver på apoteket som jag blandar i min soppa/yoghurt 3 ggr/dag så att jag får i mig mina proteiner.
Jag har förberett mig mentalt i flera år för den här operationen. Jag tror att såhär i efterhand så betyder den mentala biten massor. Jag har även gått i kognitiv beteendeterapi de sista månaderna vilket har gjort susen för mitt felaktiga matbeteende. Det jag hade önskat av mig själv inför operatonen var att jag skulle varit mer tränad men det gick ju bra ändå. Och jag fick ju som sagt en återbudstid, det var inte meningen att jag skulle opereats förrän i sommar annars.
Tack för alla kommentarer!!! De betyder massor för mig på den långa väg jag nu börjat vandra. Att opereras såhär är ingen fuskväg. Tvärtom är det ett verktyg för att lära sig att äta mindre, långsammare, bättre och på så sätt gå ner i vikt. Den som tror att man bara lägger sig på operationsbordet och sedan bara rasar i vikt har helt fel. Det krävs mycket av mig framöver. Hård disciplin vad gällande födointag och träning. Men det är jag värd. För jag är bra. Och det har jag inte tyckt innan. Men nu tycker jag det. Och det är väl själva anledningen till att jag är överviktig idag. Att jag faktiskt inte varit snäll mot mig själv. Men det ändrar vi på nu. Sakta men säkert börjar pusselbitarna falla på plats med KBT, mental träning, bättre mat och träning.
Jag är en tacksam liten filur idag. Och vet ni vad. Minus 5 kg sedan inskrivningen förra torsdagen. Det är inte så dåligt va?
På återseende
Eder Sofia
Jag lades in kl 07.00 i måndags på Nyköpings sjukhus avd 10. Tyvärr fick jag vänta på operation. Under tiden låg jag i min sjukhussäng och pratade med mig själv. Jag blandade monologerna med både skratt och tårar. Kl 11.15 blev jag dock nerkörd till operation. Där väntade en hög med operationspersonal i blå kläder och lustiga hattar samt munskydd. Massa frågor. Nålar sattes lite här och var i mina vener - totalt tre infarter. Tårarna rann när jag sövdes ner av rädsla för att aldrig mer få öppna ögonen och titta på min underbara lilla Blixtra. Men gjorde jag inte det här nu så kanske jag inte får vara med när Blixtra växer upp. Jag vill inte dö i förtid p.g.a. att jag är fet.
Timmarna efter operationen var hemska. Jag hade bett om minimalt med smärtstillande för att jag mår så hemskt illa av morfinliknande preparat. Men det funkade ju inte, jag var tvungen att ta sånt på uppvaket vilket gjorde att jag mådde tusan så illa av och till. Det är INTE roligt att hulka men nyopererad magsäck/tunntarm kan jag lova. Uppvaket var på mig att jag var tvungen att gå på toa och kissa. Jag sa att jag inte var ett dugg kissnödig, för jag visste att jag skulle bli sjukt illamående om jag ställde mig upp. I själva verket var så kissnödig att jag höll på att göra på mig i sängen. Men Sofian är en envis jävel och bet ihop. Vid halv tio på kvällen gav jag upp & pep till personalen att jag måste på toa. Och då gick det bra. Redan på uppvaket sattes det fram en plastmugg med vatten med en söt tesked i. Börja drick sa de. Å det gjorde jag, det lindrade dock bara min torra munslemhinna för stunden. Men jag fick inte ont av vattnet och det var huvudsaken.
Det blev en natt på IVA pga mitt kraftiga illamående. Med tusen sladdar av alla de slag kopplad till en monitor som tjöt i ett hörn bara jag rörde mig. Ryggen gjorde asont efter att ha legat ner en hel dag så jag tyckte det var svårt att andas. Fick nästan panik. Jag kände att jag inte fick respons på min smärta i ryggen när jag förklarade och blev ledsen. Det innebar istället att jag blev stirrig och började köra med den stackars utsatta sjuksköterskan. Öppna där. Hämta det. Gör sådär. Jag blev en sån där hemsk patient som man pratar om i kafferummet. Ni vet, den där feta puckade tjejen på rum 33. Det skiter jag i. Efter några timmar då jag faktiskt slumrat ett tag blev jag uppkörd till avd 10 pga platsbrist. Sjuksköterskan på IVA som då var enormt trött på mig stod och log i hallen och sa "Hej då Sofia, lycka till. Bakom hennes leende kunde jag se en enorm lättnad. Jag orkade ta upp handen å vinka lite förstrött. Bye bye tänkte jag.
Sjuksköterskan som hämtade upp mig till avd 10 förstod genast mitt problem, och masserade ryggen på mig i flera minuter mitt i natten. Det gjorde susen. Med lite ytterligare smärtstillande, insomningstablett och massage sov jag sedan av och till fram till åtta på morgonen.
Då var det bara att gå upp. In kom de med ett måltidsschema = flytkost. Max 6 dl första dagen. All vätska skall intas med tesked och varje dl skall ta ca 20-25 minuter att dricka upp. Jag fick förklarat för mig att min magsäck nu är ungefär ca 2 x 2 cm. Det är INTE stort. Efter en stund kom ronden med min kirurg i spetsen av det långa tåget med vita rockar. Han berättade det bästa jag hört på länge och det var att mina inre organ var jöttefibna och små och inte alls fetbelagda. Detta gjorde att han opererat i rekordfart, 68 minuter. Operationen brukar annars ta mellan 1½ h - 3 h. Jag blev störtglad och ville nästan slänga mig i famnen på honom. Men med tanke på min unkna kroppslukt, oborstade hår & fräna andedräkt, lät jag så bli. Han kunde ju fått en hjärtattack av mitt påhopp, den stackarn...
Detta innebär iallafall att min kropp inte tagit så mkt stryk av min övervikt hittills & att jag gjort min gastric by pass i rättan tid.
Under tisdagen kom Micke ner från Katrineholm med buss å hälsade på mig. Han masserade mig flertalet gånger i ryggen så att smärtan faktiskt släppte helt där. När han for hemåt så kom nästa surprise och hälade på, goa Tina. Vi träffades på BB i Nyköping i februari 2008 då Tina & Tony fick sin Niilas och jag & Micke fick vår älskade Blixtra. Vi har sedan hållit kontakten. Tina är en jättereko tjej med skinn på näsan. Så himla go, stöttande och empatisk. Jag blev jätteglad att hon dök upp och förgyllde min sjukhusvistelse. Natten mot onsdag vaknade jag mitt i natten att jag redan låg på mage och snarkade. Snacka om att min kropp återhämtade sig fort. Det gjorde inte alls ont.
Under tisdagen tempade jag ca 38 grader men dem hade hunnit sjunka till 36.6 på onsdagen. Jag var väldigt rörlig, studasde upp å ner ur sängen (njaa...lite överdrivet men ändå) och gick fram och tillbaka i korridoren för att komma igång. Intaget av dryck gick oxå bra. Dag nr 2 var det 1800 ml som gällde. Så hade jag fått i mig ca 800 ml fram till kl 14 så blev jag utskriven. En undersköterska bytte mina plåster på magen under fm, 6 stycken små fina hål. Jag pillade själv ut mina infarter, kunde inte låta bli. En dietist kom upp och pratade om hur jag skulle äta/dricka framöver. Och till slut lyckades jag hälla i mig de dära 800 ml och blev utskriven. Vännen Eva hämtade mig. Hon körde f.ö in mig oxå. Tack snälla Eva! Hemresan var inte direkt dödskul. Massor av snö på vägen gjorde resan hem hoppig. Och jag var utan smärtstillande, så när jag väl landade här hemma så var jag direkt tvungen att att ta smärtis. Därefter slumrade jag till i min sköna säng och Micke gick för att hämta Blixtra. Det var underbart att krama henne när hon kom hem. Nu har Blixtra också plåster på mage som sin mamma, fast bara två stycken.
Idag är det torsdag och jag skall dricka ca 2 liter /dag. Yoghurt går också bra. Eftersom jag har så svårt för Modifast, Nutrilett etc så jag i samråd med dietisen köpt ett proteinpulver på apoteket som jag blandar i min soppa/yoghurt 3 ggr/dag så att jag får i mig mina proteiner.
Jag har förberett mig mentalt i flera år för den här operationen. Jag tror att såhär i efterhand så betyder den mentala biten massor. Jag har även gått i kognitiv beteendeterapi de sista månaderna vilket har gjort susen för mitt felaktiga matbeteende. Det jag hade önskat av mig själv inför operatonen var att jag skulle varit mer tränad men det gick ju bra ändå. Och jag fick ju som sagt en återbudstid, det var inte meningen att jag skulle opereats förrän i sommar annars.
Tack för alla kommentarer!!! De betyder massor för mig på den långa väg jag nu börjat vandra. Att opereras såhär är ingen fuskväg. Tvärtom är det ett verktyg för att lära sig att äta mindre, långsammare, bättre och på så sätt gå ner i vikt. Den som tror att man bara lägger sig på operationsbordet och sedan bara rasar i vikt har helt fel. Det krävs mycket av mig framöver. Hård disciplin vad gällande födointag och träning. Men det är jag värd. För jag är bra. Och det har jag inte tyckt innan. Men nu tycker jag det. Och det är väl själva anledningen till att jag är överviktig idag. Att jag faktiskt inte varit snäll mot mig själv. Men det ändrar vi på nu. Sakta men säkert börjar pusselbitarna falla på plats med KBT, mental träning, bättre mat och träning.
Jag är en tacksam liten filur idag. Och vet ni vad. Minus 5 kg sedan inskrivningen förra torsdagen. Det är inte så dåligt va?
På återseende
Eder Sofia
Imorgon är en annan dag.....
Ja just imorgon, i samma ögonblick som narkosläkaren söver mig, då börjar mitt nya liv. Jag får helt lära mig att äta på nytt. Vad jag kan äta vet jag inte än. Det återstår att se. De första två veckorna får jag bara dricka flytande. Sedan får jag börja med purekost, typ 5 månaders barnmatsburkar. Det kommer att smaka urläckert då inbillar jag mig. Det gör nog allt efter att man bara druckit i två veckor.
Strax skall jag bege mig in i duschen och skura mig ren med Descutan. Denna procedur skall upprepas tidigt imorgon bitti. Men innan dess skall jag ha packat min lilla bag med lite kläder, hygienartiklar, mobilladdare, mobil och lektyr. Jag skall också ha hunnit sova några timmar hade jag tänkt, om det nu går? Och framförallt ska jag mysa järnet med min familj ikväll.
Gud vad jag ser fram emot att snart kunna torka mig i arslet utan att bli svettig. Och att leka med Blixtra tills hon stupar. Idag är det jag som stupar. Det är mycket jag ser fram emot, om ni bara visste.
Idag är det spänt vill jag lova. Och jag är nervös. Har iallafall varit hos gulliga Marie och fått fotvård. Det var så skönt. Och nu slipper jag sticka upp en ful fot i nyllet på operationspersonalen imorgon.
Det jobbigaste blir nog att vara borta från Blixtra de här dagarna. Jag har inte sovit från henne en natt sedan hon föddes. Men hon och hennes pappa kommer nog och hälsar på mig tror jag. Och sedan lär vi få många dagar, veckor, månader och år tillsammans.
Jag är en jävel på att ta hand om andra människor. Mitt yrke förstärker det påståendet. Jag är inte sjuksyrra för intet. Men det är dax nu, att jag börjar ta hand om mig själv också. Jag får allt börja gilla mig själv, kanske t.o.m börja älska mig själv. Och framförallt börja vara snäll mot mig själv och min kropp, något jag inte varit hittills. Det är stort mina vänner. MEGASTORT!
Igår skrev jag ett långt inlägg men i samma stund som jag tryckte publkicera å försvann inlägget. Surt sa räven när han bet i äpplet.
Men nu kära vänner, tänker jag sluta skriva för idag. Orkar jag så hasar jag ner till sjukhusbibliotekets dator och uppdaterar er. Annars så hörs vi om några dagar.
Med tacksamhet och på återseende
Eder Sofia
Strax skall jag bege mig in i duschen och skura mig ren med Descutan. Denna procedur skall upprepas tidigt imorgon bitti. Men innan dess skall jag ha packat min lilla bag med lite kläder, hygienartiklar, mobilladdare, mobil och lektyr. Jag skall också ha hunnit sova några timmar hade jag tänkt, om det nu går? Och framförallt ska jag mysa järnet med min familj ikväll.
Gud vad jag ser fram emot att snart kunna torka mig i arslet utan att bli svettig. Och att leka med Blixtra tills hon stupar. Idag är det jag som stupar. Det är mycket jag ser fram emot, om ni bara visste.
Idag är det spänt vill jag lova. Och jag är nervös. Har iallafall varit hos gulliga Marie och fått fotvård. Det var så skönt. Och nu slipper jag sticka upp en ful fot i nyllet på operationspersonalen imorgon.
Det jobbigaste blir nog att vara borta från Blixtra de här dagarna. Jag har inte sovit från henne en natt sedan hon föddes. Men hon och hennes pappa kommer nog och hälsar på mig tror jag. Och sedan lär vi få många dagar, veckor, månader och år tillsammans.
Jag är en jävel på att ta hand om andra människor. Mitt yrke förstärker det påståendet. Jag är inte sjuksyrra för intet. Men det är dax nu, att jag börjar ta hand om mig själv också. Jag får allt börja gilla mig själv, kanske t.o.m börja älska mig själv. Och framförallt börja vara snäll mot mig själv och min kropp, något jag inte varit hittills. Det är stort mina vänner. MEGASTORT!
Igår skrev jag ett långt inlägg men i samma stund som jag tryckte publkicera å försvann inlägget. Surt sa räven när han bet i äpplet.
Men nu kära vänner, tänker jag sluta skriva för idag. Orkar jag så hasar jag ner till sjukhusbibliotekets dator och uppdaterar er. Annars så hörs vi om några dagar.
Med tacksamhet och på återseende
Eder Sofia
Välkommen till Sofias vikt- och hälsoresa
Just du är välkommen att följa med på min viktresa. Denna blogg kallar jag för halveraSofia.
Och det är just vad jag tänkt göra. Halvera min vikt med hjälp av en gastric by pass, kognitiv beteende terapi (KBT), ett jävlar anama utan dess like och såklart med hjälp av er, mina kära vänner. Detta kommer i slutänden ge mig en bättre hälsa, mer ork, roligare shoppingrundor (då tänker jag på klädinköp) och jag slipper folks äcklade blickar på mig. För det finns sådana människor. Folk som föraktar oss överviktiga. Vi blir dumförklarade. Vi blir nedvärderade. Vi blir ingenting i vissa personers ögon. Tråkigt. Men så är det. Sedan finns det tusentals anledningar till att man faktiskt inte skall vara överviktig. Och inte morbid (dödligt) överviktig som jag är. Det sliter på kroppen något så fruktansvärt. Jag har konstant värk i muskler och leder. Dagligen huvudvärk. Är konstant trött. Och de om blir lidande i förlängningen av det här är min älskade familj. För all energi som jag orkar uppbringa går åt att vara en pigg, empatisk, hårt arbetande sjuksköterska om dagarna. När jag kommer hem är jag mer eller mindre ett vrak. Jag vill ju vara en pigg och alert mamma som orkar krypa omkring på golvet och leka med min dotter. Jag vill orka vara en öm och kärleksfull hustru till min man. Just nu, när jag arbetar 100% så är jag så JÄVLA slut när jag sätter fötterna hemma i min hall om eftermiddagarna så jag orkar knappt någonting därefter. Jag plågas av skuld och skam dagligen för att jag är som jag är. Så är det. Det är en hopplös situation helt enkelt.
Det finns två personer i mitt liv som jag verkligen vill att de skall få uppleva en hälsosammare Sofia. Det är min älskade dotter Blixtra och min fina man & make Michael. De är värda det. Och framförallt så är jag värd det!! JAG ÄR VÄRD ETT BÄTTRE, SUNDARE OCH HÄLSOSAMMARE LIV. För jag är faktiskt ganka bra. Och i förlängningen så vinner hela min älskade familj på det.
På måndag läggs jag alltså in på Nyköpings sjukhus avd 10 för att göra en gastric by pass. Det var egentligen meningen att detta skulle ske i juni i år men jag fick en återbudstid. Jag blev något chokad när de ringde i måndags morse och berättade detta. Till råga på allt så väckte de mig från min sköna skönhetssömn så jag fattade verkligen nada. Det tog ett tag innan polletten trillade ner så att säga, men då blev jag klarvaken. Sedan har det varit raska bud. I tisdags tog jag fasteprover på morgonen. Och igår var jag i Nyköping och blev inskriven. Fick träffa sjukgymnast, sjuksköterska, kirurgläkare, narkosläkare och även ta ett EKG. Allt ser bra ut. Mina värden är toppenfina. Har ett blodtryck på 110/70 och det är superbra för en kvinna i min viktklass. Dessutom ser både långtidssockret, blodvärdet och kolesterolet bra ut oxå, så Fian får vara nöjd. Detta skall bara gå bra. Det finns inget annat. Hör ni det allihopa. DET SKA GÅ BRA!
1997 gjorde min kära och numera favoritängelmamma sin gastric by pass i Värnamo. Hon fick sådana svåra komplikationer av operationen att hon dog ca 1 vecka efter operationen. Detta påverkar såklart mig MYCKET just nu. Tankarna finns där. Samtidigt skall min lillasyster Sara göra samma operation måndagen efter mig på samma sjukhus som min mamma dog på. Så det är mkt TANKAR, KÄNSLOR OCH DJUPA DJUPA FUNDERINGAR JUST NU! Min pappa mår INTE bra av att vi skall opereras och framförallt inte göra samma operation som hans älskade hustru dog av. Nu vet inte pappsen att jag opereras på måndag och det behöver han inte veta heller. Han får reda på det i efterhand istället. Det räcker med att han har min lillasyster att oroa sig för just nu. Jag vill INTE orsaka mer dåligt mående hos min käre far. Så nu vet du det pappa, om du läser det här i efterhand. Jag berättar inte det för dig av kärlek & respekt för dig. Så är det.
Jag kommer återkomma med bilder på hur jag ser ut nu. Och bilder kommer läggas upp kontinuerligt på hur min kropp kommer att förändras. Ni kommer få läsa min tankar. Mina funderingar. Och hur mitt liv formas. Ni är välkomna att ta del av mig. Den privata Sofia. Och jag kan meddela, det kommer bli rolig läsning, smått irriterande läsning och kanske en del tårar oxå. Vad vet jag. Men nu är jag på G. Det känns i varenda cell i kroppen. En skön känsla.
Med tacksamhet och på återseende
Eder Sofia
Och det är just vad jag tänkt göra. Halvera min vikt med hjälp av en gastric by pass, kognitiv beteende terapi (KBT), ett jävlar anama utan dess like och såklart med hjälp av er, mina kära vänner. Detta kommer i slutänden ge mig en bättre hälsa, mer ork, roligare shoppingrundor (då tänker jag på klädinköp) och jag slipper folks äcklade blickar på mig. För det finns sådana människor. Folk som föraktar oss överviktiga. Vi blir dumförklarade. Vi blir nedvärderade. Vi blir ingenting i vissa personers ögon. Tråkigt. Men så är det. Sedan finns det tusentals anledningar till att man faktiskt inte skall vara överviktig. Och inte morbid (dödligt) överviktig som jag är. Det sliter på kroppen något så fruktansvärt. Jag har konstant värk i muskler och leder. Dagligen huvudvärk. Är konstant trött. Och de om blir lidande i förlängningen av det här är min älskade familj. För all energi som jag orkar uppbringa går åt att vara en pigg, empatisk, hårt arbetande sjuksköterska om dagarna. När jag kommer hem är jag mer eller mindre ett vrak. Jag vill ju vara en pigg och alert mamma som orkar krypa omkring på golvet och leka med min dotter. Jag vill orka vara en öm och kärleksfull hustru till min man. Just nu, när jag arbetar 100% så är jag så JÄVLA slut när jag sätter fötterna hemma i min hall om eftermiddagarna så jag orkar knappt någonting därefter. Jag plågas av skuld och skam dagligen för att jag är som jag är. Så är det. Det är en hopplös situation helt enkelt.
Det finns två personer i mitt liv som jag verkligen vill att de skall få uppleva en hälsosammare Sofia. Det är min älskade dotter Blixtra och min fina man & make Michael. De är värda det. Och framförallt så är jag värd det!! JAG ÄR VÄRD ETT BÄTTRE, SUNDARE OCH HÄLSOSAMMARE LIV. För jag är faktiskt ganka bra. Och i förlängningen så vinner hela min älskade familj på det.
På måndag läggs jag alltså in på Nyköpings sjukhus avd 10 för att göra en gastric by pass. Det var egentligen meningen att detta skulle ske i juni i år men jag fick en återbudstid. Jag blev något chokad när de ringde i måndags morse och berättade detta. Till råga på allt så väckte de mig från min sköna skönhetssömn så jag fattade verkligen nada. Det tog ett tag innan polletten trillade ner så att säga, men då blev jag klarvaken. Sedan har det varit raska bud. I tisdags tog jag fasteprover på morgonen. Och igår var jag i Nyköping och blev inskriven. Fick träffa sjukgymnast, sjuksköterska, kirurgläkare, narkosläkare och även ta ett EKG. Allt ser bra ut. Mina värden är toppenfina. Har ett blodtryck på 110/70 och det är superbra för en kvinna i min viktklass. Dessutom ser både långtidssockret, blodvärdet och kolesterolet bra ut oxå, så Fian får vara nöjd. Detta skall bara gå bra. Det finns inget annat. Hör ni det allihopa. DET SKA GÅ BRA!
1997 gjorde min kära och numera favoritängelmamma sin gastric by pass i Värnamo. Hon fick sådana svåra komplikationer av operationen att hon dog ca 1 vecka efter operationen. Detta påverkar såklart mig MYCKET just nu. Tankarna finns där. Samtidigt skall min lillasyster Sara göra samma operation måndagen efter mig på samma sjukhus som min mamma dog på. Så det är mkt TANKAR, KÄNSLOR OCH DJUPA DJUPA FUNDERINGAR JUST NU! Min pappa mår INTE bra av att vi skall opereras och framförallt inte göra samma operation som hans älskade hustru dog av. Nu vet inte pappsen att jag opereras på måndag och det behöver han inte veta heller. Han får reda på det i efterhand istället. Det räcker med att han har min lillasyster att oroa sig för just nu. Jag vill INTE orsaka mer dåligt mående hos min käre far. Så nu vet du det pappa, om du läser det här i efterhand. Jag berättar inte det för dig av kärlek & respekt för dig. Så är det.
Jag kommer återkomma med bilder på hur jag ser ut nu. Och bilder kommer läggas upp kontinuerligt på hur min kropp kommer att förändras. Ni kommer få läsa min tankar. Mina funderingar. Och hur mitt liv formas. Ni är välkomna att ta del av mig. Den privata Sofia. Och jag kan meddela, det kommer bli rolig läsning, smått irriterande läsning och kanske en del tårar oxå. Vad vet jag. Men nu är jag på G. Det känns i varenda cell i kroppen. En skön känsla.
Med tacksamhet och på återseende
Eder Sofia
