halverasofia

Jag ångrar mig verkligen inte. Det här är nog det bästa jag gjort, näst efter att ha fött fram Blixtra. Jag är så lycklig att allt gått bra. Det känns nästan om jag fått en religiös upplevelse.....

Jag lades in kl 07.00 i måndags på Nyköpings sjukhus avd 10. Tyvärr fick jag vänta på operation. Under tiden låg jag i min sjukhussäng och pratade med mig själv. Jag blandade monologerna med både skratt och tårar. Kl 11.15 blev jag dock nerkörd till operation. Där väntade en hög med operationspersonal i blå kläder och lustiga hattar samt munskydd. Massa frågor. Nålar sattes lite här och var i mina vener - totalt tre infarter. Tårarna rann när jag sövdes ner av rädsla för att aldrig mer få öppna ögonen och titta på min underbara lilla Blixtra. Men gjorde jag inte det här nu så kanske jag inte får vara med när Blixtra växer upp. Jag vill inte dö i förtid p.g.a. att jag är fet.

Timmarna efter operationen var hemska. Jag hade bett om minimalt med smärtstillande för att jag mår så hemskt illa av morfinliknande preparat. Men det funkade ju inte, jag var tvungen att ta sånt på uppvaket vilket gjorde att jag mådde tusan så illa av och till. Det är INTE roligt att hulka men nyopererad magsäck/tunntarm kan jag lova. Uppvaket var på mig att jag var tvungen att gå på toa och kissa. Jag sa att jag inte var ett dugg kissnödig, för jag visste att jag skulle bli sjukt illamående om jag ställde mig upp. I själva verket var så kissnödig att jag höll på att göra på mig i sängen. Men Sofian är en envis jävel och bet ihop. Vid halv tio på kvällen gav jag upp & pep till personalen att jag måste på toa. Och då gick det bra. Redan på uppvaket sattes det fram en plastmugg med vatten med en söt tesked i. Börja drick sa de. Å det gjorde jag, det lindrade dock bara min torra munslemhinna för stunden. Men jag fick inte ont av vattnet och det var huvudsaken.

Det blev en natt på IVA pga mitt kraftiga illamående. Med tusen sladdar av alla de slag kopplad till en monitor som tjöt i ett hörn bara jag rörde mig. Ryggen gjorde asont efter att ha legat ner en hel dag så jag tyckte det var svårt att andas. Fick nästan panik. Jag kände att jag inte fick respons på min smärta i ryggen när jag förklarade och blev ledsen. Det innebar istället att jag blev stirrig och började köra med den stackars utsatta sjuksköterskan. Öppna där. Hämta det. Gör sådär. Jag blev en sån där hemsk patient som man pratar om i kafferummet. Ni vet, den där feta puckade tjejen på rum 33. Det skiter jag i. Efter några timmar då jag faktiskt slumrat ett tag blev jag uppkörd till avd 10 pga platsbrist. Sjuksköterskan på IVA som då var enormt trött på mig stod och log i hallen och sa "Hej då Sofia, lycka till. Bakom hennes leende kunde jag se en enorm lättnad. Jag orkade ta upp handen å vinka lite förstrött. Bye bye tänkte jag.
Sjuksköterskan som hämtade upp mig till avd 10 förstod genast mitt problem, och masserade ryggen på mig i flera minuter mitt i natten. Det gjorde susen. Med lite ytterligare smärtstillande, insomningstablett och massage sov jag sedan av och till fram till åtta på morgonen.

Då var det bara att gå upp. In kom de med ett måltidsschema = flytkost. Max 6 dl första dagen. All vätska skall intas med tesked och varje dl skall ta ca 20-25 minuter att dricka upp. Jag fick förklarat för mig att min magsäck nu är ungefär ca 2 x 2 cm. Det är INTE stort. Efter en stund kom ronden med min kirurg i spetsen av det långa tåget med vita rockar. Han berättade det bästa jag hört på länge och det var att mina inre organ var jöttefibna och små och inte alls fetbelagda. Detta gjorde att han opererat i rekordfart, 68 minuter. Operationen brukar annars ta mellan 1½ h - 3 h. Jag blev störtglad och ville nästan slänga mig i famnen på honom. Men med tanke på min unkna kroppslukt, oborstade hår & fräna andedräkt, lät jag så bli. Han kunde ju fått en hjärtattack av mitt påhopp, den stackarn...
Detta innebär iallafall att min kropp inte tagit så mkt stryk av min övervikt hittills & att jag gjort min gastric by pass i rättan tid.

Under tisdagen kom Micke ner från Katrineholm med buss å hälsade på mig. Han masserade mig flertalet gånger i ryggen så att smärtan faktiskt släppte helt där. När han for hemåt så kom nästa surprise och hälade på, goa Tina. Vi träffades på BB i Nyköping i februari 2008 då Tina & Tony fick sin Niilas och jag & Micke fick vår älskade Blixtra. Vi har sedan hållit kontakten. Tina är en jättereko tjej med skinn på näsan. Så himla go, stöttande och empatisk. Jag blev jätteglad att hon dök upp och förgyllde min sjukhusvistelse. Natten mot onsdag vaknade jag mitt i natten att jag redan låg på mage och snarkade. Snacka om att min kropp återhämtade sig fort. Det gjorde inte alls ont.

Under tisdagen tempade jag ca 38 grader men dem hade hunnit sjunka till 36.6 på onsdagen. Jag var väldigt rörlig, studasde upp å ner ur sängen (njaa...lite överdrivet men ändå) och gick fram och tillbaka i korridoren för att komma igång. Intaget av dryck gick oxå bra. Dag nr 2 var det 1800 ml som gällde. Så hade jag fått i mig ca 800 ml fram till kl 14 så blev jag utskriven. En undersköterska bytte mina plåster på magen under fm, 6 stycken små fina hål. Jag pillade själv ut mina infarter, kunde inte låta bli. En dietist kom upp och pratade om hur jag skulle äta/dricka framöver. Och till slut lyckades jag hälla i mig de dära 800 ml och blev utskriven. Vännen Eva hämtade mig. Hon körde f.ö in mig oxå. Tack snälla Eva! Hemresan var inte direkt dödskul. Massor av snö på vägen gjorde resan hem hoppig. Och jag var utan smärtstillande, så när jag väl landade här hemma så var jag direkt tvungen att att ta smärtis. Därefter slumrade jag till i min sköna säng och Micke gick för att hämta Blixtra. Det var underbart att krama henne när hon kom hem. Nu har Blixtra också plåster på mage som sin mamma, fast bara två stycken.


Idag är det torsdag och jag skall dricka ca 2 liter /dag. Yoghurt går också bra. Eftersom jag har så svårt för Modifast, Nutrilett etc så jag i samråd med dietisen köpt ett proteinpulver på apoteket som jag blandar i min soppa/yoghurt 3 ggr/dag så att jag får i mig mina proteiner.

Jag har förberett mig mentalt i flera år för den här operationen. Jag tror att såhär i efterhand så betyder den mentala biten massor. Jag har även gått i kognitiv beteendeterapi de sista månaderna vilket har gjort susen för mitt felaktiga matbeteende. Det jag hade önskat av mig själv inför operatonen var att jag skulle varit mer tränad men det gick ju bra ändå. Och jag fick ju som sagt en återbudstid, det var inte meningen att jag skulle opereats förrän i sommar annars.

Tack för alla kommentarer!!! De betyder massor för mig på den långa väg jag nu börjat vandra. Att opereras såhär är ingen fuskväg. Tvärtom är det ett verktyg för att lära sig att äta mindre, långsammare, bättre och på så sätt gå ner i vikt. Den som tror att man bara lägger sig på operationsbordet och sedan bara rasar i vikt har helt fel. Det krävs mycket av mig framöver. Hård disciplin vad gällande födointag och träning. Men det är jag värd. För jag är bra. Och det har jag inte tyckt innan. Men nu tycker jag det. Och det är väl själva anledningen till att jag är överviktig idag. Att jag faktiskt inte varit snäll mot mig själv. Men det ändrar vi på nu. Sakta men säkert börjar pusselbitarna falla på plats med KBT, mental träning, bättre mat och träning.  

Jag är en tacksam liten filur idag. Och vet ni vad. Minus 5 kg sedan inskrivningen förra torsdagen. Det är inte så dåligt va?

På återseende

Eder Sofia